Igår när vi red tog vi en okänd väg, en utforskartur. Vi trodde att vi skulle kunna komma ut på en väg om vi korsade det där kalhygget vi kommit fram till. Det var förstås mycket svårare än så. Efter en timmes försiktigt trampande i skogen bland stockar och sten kunde vi konstatera att det här trots allt inte skulle bli den nya favoritrundan.
Till slut kom vi hem runt tio på kvällen, två trötta men glada hästar och två trötta ryttare med träningsvärk. På bilden ser ni var träningsvärken kommer ifrån. Jag fick nämligen hoppa av titt som tätt för att kolla underlaget till fots, innan vi fortsatte in i vildmarken.
Det är otroligt skönt att vi har vältränade hästar som är lyhörda när vi gör sådana här ridturer. De är orädda och framåt, men samtidigt försiktiga och väntar på våra signaler. Det märks att hästhanteringen från marken också ger resultat på ryggen!
Åh vad härligt det ser ur, som jag saknar ridningen just nu! Och den vita hästen (painten?) på bilden fick mig genast att tänka på älskade favoriten Cloudy som nu bor någon annanstans. Vildmarksridning är det allra bästa!!! :)
SvaraRaderaJa det är verkligen härligt! Det är min häst du menar, hon är en korsning mellan arab och cob :-). Jag skulle nog bli galen om jag inte kunde rida, det blir ju verkligen en livsstil.
SvaraRadera